- Förlossningsberättelse Meja

Lite efter klockan 6 på onsdagsmorgonen vaknade jag och kände strax därefter första värken. Jag kände direkt att det var skillnad från förvärkarna jag haft, detta gjorde ondare och det var mycket lättare att känna när de började och slutade. Vid 7-tiden började jag klocka värkarna som var ganska oregelbundna den mesta tiden, det var mellan 4 & 8 minuter mellan dem och de var ca 40 sekunder långa. Jag tog 2 alvedon och en dusch för att se om det gick över och det hjälpte litegrann precis under tiden jag duschade, men sedan var det likadant igen.


Värkarna höll i sig med ungefär samma intervaller hela dagen och verkade inte vilja bli mycket mer regelbundna. Jag hade TENS-apparaten på mig ganska stor del av förmiddagen men när det började göra mer ont tyckte jag inte den hjälpte längre, så tog av den. Det blev lite tätare mellan dem, mellan 2 & 7 minuter, de flesta dock under 5, och de varade mellan 50 sekunder och nästan 1½ minut. Vid kl 18 kände jag att nu får det vara nog att gå och ha så här ont så jag ringde in till förlossningen. De tyckte att det var alldeles för oregelbundet och långt mellan värkarna och att jag skulle avvakta lite till, det kunde hålla i sig såhär ett par dagar sa hon jag pratade med. "Oj", tänkte jag, "det här blir nog mer illa än jag trodde..." Vid ungefär 19:30 tog jag med sambon ut på en liten promenad som jag tänkte kanske kunde snabba på det lite i stället för att bara sitta ner hela dagen. Fick väl 7 värkar eller något på vägen och det var inte lätt att hålla sig upprätt under dem, men fick stödja mig på sambon. Värkarna höll fortfarande i sig likadant när vi kom hem så jag tänkte att det blir nog ingen bebis idag heller då.


Vid 22-tiden gick vi och la oss och jag kände ganska snart att det här inte kommer gå. Jag hade så himla ont och låg till slut bara och skakade genom värkarna. Innan under dagen hade det fungerat ganska bra att profylax-andas och försöka slappna av under värkarna, men det gick verkligen inte längre nu. Vid 12 på natten ringde jag förlossningen igen och sa att nu åker vi in, för jag måste ha något mot smärtan om jag ska kunna vila något alls inatt. Hon sa att det var okej, men att vi nog fick räkna med att åka hem igen eftersom det fortfarande var så oregelbundet mellan värkarna.


När vi kom in till förlossningen togs vi emot av en undersköterska som kollade mitt blodtryck och sedan kom barnmorskan och skulle kolla hur mycket jag egentligen hade öppnat mig under dagen. Plötsligt sa hon - Oj, jag förstår att du hade ont hemma, vilket jättejobb du har gjort! - Eh, jaha, sa jag, hur mycket öppen är jag då?! - 9 cm! svarade hon och jag höll på att börja gråta av lättnad, jag skulle definitivt inte behöva åka hem igen, bebisen skulle komma inatt!


Jag fick komma direkt in och lägga mig på ett förlossningsrum och hon satte CTG på mig som skulle mäta bebisens hjärtljud och värkarnas styrka osv. Låg där ett tag och lyssnade och värkarna var ganska hemska denna stunden. Provade lustgasen men jag tyckte inte den hjälpte någonting så jag slängde mest iväg den under värkarna efter en stund. Nästa gång hon kände efter hur mycket öppen jag var var det 10 cm och plötsligt gick vattnet också under en värk. Satt en stund på en pilatesboll och fick massage av sambon också här någon gång för att bebisen skulle sjunka ner lite längre, och plötsligt kändes det som att någonting i mig pressade på neråt som jag vet inte vad och jag bara slängde mig över sängen och skrek. Då kom barnmorskan inspringande och bara - Ojoj, här händer det grejer! och hjälpte mig upp i sängen igen. Första krystvärken hade kommit!


En liten stund senare fick jag börja krysta vilket verkligen kändes som en befrielse när det tryckte så mycket. Men ajaj vad ont det gjorde! Efter en liten stund sa de att mina krystvärkar verkade vara för svaga och att de nog skulle behöva använda sugklocka och värkstimulerande dropp, så de förberedde för det. Hon sa att vi skulle prova under ett par värkar till och jag tryckte på allt jag bara hade. Till slut sa hon att hon såg huvudet och jag fick mer och mer kraft att trycka lite extra ju längre ut bebisen kom. Det värsta kom precis när huvudet nästan var ute och "låg kvar där" mellan två värkar. Då sa jag att jag inte kommer orka längre, men hon sa att det är bara 2 värkar kvar nu. Nehej, tänkte jag och tryckte på med mina sista krafter, och plötsligt hade jag en liten bebis på magen! Det första jag gjorde var att säga åt sambon att hämta kameran. Några minuter senare kom jag på att jag visste ju faktiskt inte vad det blev för kön, och oj vad förvånad jag blev när jag såg att det var en liten flicka :) Och oj så fin hon var! Och det som jag trodde bara var en klyscha, att det inte gör ont längre så fort de kommer upp på bröstet, var faktiskt alldeles sant! Bland det första jag sa till barnmorskan var -Det här var inte så farligt som jag trodde det skulle vara! Hon skrattade och tyckte det var en ovanlig reaktion ;) Jag hade ju verkligen väntat mig det värsta!

 

3470 gram och 50 cm, alldeles perfekt!


Vi fick ligga och mysa ett tag och hon fick äta sitt första mål mat innan det blev mackor och därefter dusch för mig och vi kom upp på BB. Och visst gjorde det lite ont när jag skulle resa mig och någon dag efter, men äsch! ;)


De första 3 dagarna här efter har varit himla mysiga, lilltjejen har sovit nästan hela tiden och bara vaknat och ätit lite. Hon sover även på nätterna än så länge förutom att hon har vaknat 2 gånger och ätit litegrann och somnat om direkt igen.

Hon är världens finaste! ♥