De sista 3 dagarna har faktiskt humören, hos båda barnen, varit lite bättre. Tack och lov för det, för jag trodde jag skulle bryta ihop i mitten av veckan. Man vet ju att det går över, men när man är uppe i det känns det som det ska vara för alltid. Juno kan förstås fortfarande inte krypa, och vill vara uppe i princip hela tiden, men hon är gladare där i alla fall. Och oj vad härlig & go hon är när hon är glad! Älskade unge! Hon kommer förresten upp i krypställning, eller i typ planka med tårna och händerna i, men sen vet hon inte vad hon ska göra ;)