MENY
Ibland undrar jag vad f*n jag gett mig in på. Varför välja ett jobb där man, inte dagligen, men ofta, får vara med om sjukt jobbiga saker. Och det som är jobbigt med vuxna, är tusen gånger värre när det gäller små barn.
Barn ska inte vara sjuka. Barn ska inte vara döende. Barn ska inte dö. Ändå händer det. Tack och lov inte jätteofta, men alla gånger är en gång för mycket.
Men visst, någon måste jobba med det, och att göra det bästa av olika situationer är lika viktigt som all behandling i världen.
(Och för övrigt har mina första ensamgående dagar på barnavdelningen känts bra. Utöver det jobbiga.)
Usch, håller med dig! Men ofta gör man ju åtminstone något bra för någon i de där superjobbiga och sorgliga situationerna, även om det kan vara grymt jobbigt psykiskt för en själv... Tror faktiskt inte jag skulle palla att jobba på barn nu när jag själv blivit mamma. Får nästan rysningar bara jag tänker på barnavdelningen vi var inlagd på när Sixten föddes. Men som sagt, du gör ju något grymt! :-)
Jag håller med, fy vad jobbigt att se allt det. Men det behövs sådana som du! :)
2