Kustmaran / Kristianopel Runt 2015
Igår var det dags för ett lopp för mig och Mejan (och lite andra medlemmar av släkten). Jag skulle springa milen och hade bestämt mig för att försöka att äntligen spräcka det där en-timmes-målet som jag haft ett par år nu (har ett Tjejmilen-rekord på 1.02.39). Jag kände mig inte helt på topp i benen, men lillebror hade lovat att vara farthållare till mig, så jag tänkte att det nog skulle gå ändå. När jag sprang långpass på midsommarafton förra veckan fick jag ett riktigt flow och det var riktigt skönt att springa, ville åt den känslan igår också. Men, det gick sådär får jag väl säga. Första 4-5 kilometrarna fick jag ordentligt ont i / nedaför vaderna, vilket jag brukar få ibland men inte så här mycket och dessutom brukar det släppa efter en stund. Efter ungefär 3-4 kilometer domnade dessutom fötterna. Jag såg lillebror försvinna i fjärran redan efter ett par kilometer och kände att det aldrig kommer gå. Jag fick gå ett par omgångar och även stanna och stretcha vaderna. En stund efter "vändningen" vid 5 kilometer kom lillebror springande tillbaka efter mig och jag fick personlig coachning resten av vägen in i mål. Jag var tvungen att gå ett par gånger till, och stanna och sparka foten i en stenmur för att få den att vakna till, haha. Lite bättre tempo blev det i alla fall med hjälp av honom, och in i mål sprang vi på 1.02.54. Nästan tangering av personbästa, men nöjd var jag inte. Riktigt dålig känsla genom hela loppet, och hade det känts bra tror jag att jag tagit den där timmen.
 
En high-five till barnen med förstås! Och finaste Mejan sprang med mig och hejade ända in i mål sista 50 metrarna.
 
Även Meja skulle springa igår - 900 meter. Hon var laddad innan och kom springande i full fart mot målet med ett stort leende när hon såg alla som stod och hejade.
 
 
"Mamma, det var typ 90 barn med sa kaninen. Och jag var typ tia. Det var ju superbra!" ♥
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress