I år var det även dags för Juno att vara med för första gången, hon har sagt ett tag att hon ville det, och laddade med "springskorna" på morgonen hon också. 

För Meja gick de 400 metrarna jättebra! Hon sprang på, med ett konstant leende, och sprang in i mål på en kanske sjunde plats av de 30 som var med i minigruppen. Hon var supernöjd med hur det hade gått. 

Juno gick det inte riktigt lika bra för... Hon sprang iväg fort som tusan o början (och det skulle inte vara några problem att springa ensam sa hon), men en stund efter Meja hade kommit i mål började vi undra vart hon hade tagit vägen. En kompis kom och sa att hon hade blivit ledsen någonstans bakom huset, så jag och M gick varsitt håll och letade. Hon hade velat ha sin mamma! Jag mötte upp henne tillsammans med en annan mamma och barn i början på upploppet och hon totalvägrade att springa mer, ens hand i hans med mig. Men i mål ville hon ju, så det var bara att börja springa med henne i famnen sista biten så hon fick sin kexchoklad, medalj och banan. Och nu i efterhand är hon jättenöjd med loppet och pratar om att hon har sprungit det :-) söta unge!