Idag har jag sprungit sista långpasset inför Göteborgsvarvet på lördag. Att jag inte har sprungit några andra långpass hittills i år kan vi ju försöka att inte låtsas om ;-) Jag har bara sprungit några sådär 7-8-kilometerspass, annars har det varit dåligt med längre sträckor. Träningen har inte alls blivit så som jag har tänkt i vår, men nu är det verkligen dags att lägga i en högre växel, Kustjagaren väntar ju i sommar!

 

I alla fall, jag tog mig ut idag och tänkte mig väl egentligen ett mil-pass, eller helst lite över. Jag hade i alla fall bestämt att jag skulle springa (eller ja, jogga) hela passet och inte gå, hellre då sänka farten bara. Första kilometrarna var hemska. Jag sprang intervaller igår, och det kändes i vaderna. Efter ungefär 5-6 kilometer började det ändå kännas okej att springa, och jag höll ut. Järnvilja krävs för att springa såhär långa pass. Kroppen klarar så mycket mer än man tror, så det är bara att tvinga sig att fortsätta. I alla fall, fram till 10-11 kilometer kändes det ganska så bra, men sedan blev det tungt igen. Jag hade dock bestämt mig för att komma upp i 13 kilometer längs vägen, så det var bara att fortsätta!

 

Inte det minsta hög fart, men jag höll ut, "sprang" hela vägen och tog mig igenom 13 kilometer och lite till. Det längsta (med marginal) jag har sprungit sedan förra våren - eller i alla fall sommaren - tror jag!

 

Varvet på lördag får vi väl se lite hur det går. Jag har som sagt inte lyckats få ihop träningen som tänkt igår, på grund av sjukdomar, livet i allmänhet och ren jäkla lathet. Men nu är det inte mycket att göra åt, så det är inget att tjura över utan jag får göra det bästa av situationen. Målet är under 2h 30min, förra året sprang jag på 2.35, men med tanke på att jag då fick gå en hel del p.g.a. illamående så tänkte jag att jag borde kunna pusha mig lite snabbare än så. Vi får se på lördag!