- Förlossningsberättelse Juno


2012-08-17 | 19:47:00
Kategori(er): Förlossningsberättelse.

Allt började då jag natten till söndagen (den 12:e) vaknade vid halv 3-tiden av att det gjorde ont. Då jag skulle gå upp på toaletten märkte jag att det gjorde ont igen. Och igen. Blev lite stirrig då jag märkte att värkarna kom med 2½ minuts mellanrum… Satt uppe knappt en timme och kollade, de höll i sig likadant så jag väckte M och sa att vi får nog åka in. Då jag var öppen 9 cm då vi kom in med Meja vågade jag inte chansa på att stanna hemma när det var så kort mellan, även om jag klarade att andas mig genom värkarna utan några större problem. Meja lämnades hos mormor.

 

När vi kom in vid 4-tiden kollade barnmorskan hur mycket öppen jag var… 2 cm, oj vilken besvikelse! Någon cm kvar på tappen också. Tog en CTG-kurva med och värkarna hade glesat ut en del till ca 5 minuter mellan, allt såg bra ut med bebisen.  Var bara att vända hem igen och invänta att något mer hände…

 

När vi kom hem kunde jag sova någon timme till och då jag gick upp var det ca 20 minuter mellan värkarna, vilket höll i sig hela dagen. Var ju min födelsedag med, så mamma o Co. var här en runda och fikade lite och så. Framåt kvällen blev de lite tätare igen och började göra lite ondare, kom med 3-7 minuters mellanrum. Meja fick sova hos mormor direkt denna kvällen för säkerhets skull. Sent på kvällen åkte vi in igen för ny kontroll – 3 cm. Trodde jag skulle bryta ihop! 1 cm på en hel dag… CTG-kurvan såg ut ungefär som dagen innan.

 

Väl hemma återigen kunde jag sova hyfsat men vaknade väl en gång i timmen sådär av att jag fick ont. Måndagen förflöt ungefär som söndagen, tisdagen likaså. Meja fick sova hemma på natten.

 

På tisdagsförmiddagen var det dags för sista rutinbesöket hos barnmorskan. Allt såg bra ut och jag beklagade mig över hur trött jag var på att gå med värkar så länge utan att något hände. Bad henne göra en ny kontroll, och var då öppen 4-5 cm och tappen var helt utplånad. Gick därifrån lättad då det i alla fall hade hänt lite! Hon lugnade mig med att bebisen snart kommer komma och att hon nog hade varit och retat lite nu också.

 

På kvällen kände jag att det återigen började göra mer ont och värkarna kom tätare. Meja fick åka till mormor igen och vi kollade på lite film så länge jag orkade innan vi åkte inåt förlossningen igen vid 23-tiden. 5 cm… Jag höll på att börja gråta och kände det som att det aldrig skulle ta slut. Barnmorskan valde dock att behålla oss där inne för att undvika att det skulle sluta med en födsel i bilen om hon skickade hem oss igen. Hon frågade om smärtlindringsmetoder, vilket jag inte hade så mycket att säga om, och frågade om jag ville ta ett bad. Visst!

 

Låg i badet i ca 2 timmar tror jag, duschade lite på magen under värkarna och så, och nu gjorde de mer och mer ont och kom mer regelbundet – ca 3 minuter mellan – än de gjort då vi kom in. Barnmorskan märkte att jag hade mer ont och kom in med akupunkturnålar till smärtpunkter på händerna och lugnande punkt i huvudet. Ont gjorde de på händerna, men jag vet inte om det hjälpte så mycket. Kände i alla fall till slut att badet inte hjälpte mer och ville in på rummet i stället.

 

Väl inne i rummet gjordes ny kontroll, äntligen 9 cm öppen! Låg en stund i sängen och hade otroligt ont, och barnmorskan tyckte vi skulle ta hål på hinnorna för att sätta fart på det, så det gjorde vi. Satte mig sedan på pilatesbollen för att bebisen skulle komma ner den sista biten. Efter 10 minuter kände jag första krystreflexerna och sedan kom första rejäla rejäla krystvärken. Oj, vilken panik jag fick (kändes det som i alla fall). Skrek rakt ut och lyckades få fram till M att ringa på barnmorskan som nyss gått ut. Hon kom, hade bara varit och hämtat undersköterskan, och jag lyckades pressa fram att jag ville upp i sängen. Ville dock inte ställa mig upp då det kändes som att bebisen skulle ”ramla” ut då. Till slut lyckades jag i alla fall kasta mig upp i sängen och började trycka. En kvart senare hade jag en liten bebis på bröstet! Oj, vilken pers det var på slutet, men så värt det, förstås!

 

3600 gram tung och 50 cm lång. Jag som hade fått för mig att det skulle bli en jättebebis var så nöjd så ;)

- Förlossningsberättelse Meja


2009-07-27 | 15:43:00
Kategori(er): Förlossningsberättelse.

Lite efter klockan 6 på onsdagsmorgonen vaknade jag och kände strax därefter första värken. Jag kände direkt att det var skillnad från förvärkarna jag haft, detta gjorde ondare och det var mycket lättare att känna när de började och slutade. Vid 7-tiden började jag klocka värkarna som var ganska oregelbundna den mesta tiden, det var mellan 4 & 8 minuter mellan dem och de var ca 40 sekunder långa. Jag tog 2 alvedon och en dusch för att se om det gick över och det hjälpte litegrann precis under tiden jag duschade, men sedan var det likadant igen.


Värkarna höll i sig med ungefär samma intervaller hela dagen och verkade inte vilja bli mycket mer regelbundna. Jag hade TENS-apparaten på mig ganska stor del av förmiddagen men när det började göra mer ont tyckte jag inte den hjälpte längre, så tog av den. Det blev lite tätare mellan dem, mellan 2 & 7 minuter, de flesta dock under 5, och de varade mellan 50 sekunder och nästan 1½ minut. Vid kl 18 kände jag att nu får det vara nog att gå och ha så här ont så jag ringde in till förlossningen. De tyckte att det var alldeles för oregelbundet och långt mellan värkarna och att jag skulle avvakta lite till, det kunde hålla i sig såhär ett par dagar sa hon jag pratade med. "Oj", tänkte jag, "det här blir nog mer illa än jag trodde..." Vid ungefär 19:30 tog jag med sambon ut på en liten promenad som jag tänkte kanske kunde snabba på det lite i stället för att bara sitta ner hela dagen. Fick väl 7 värkar eller något på vägen och det var inte lätt att hålla sig upprätt under dem, men fick stödja mig på sambon. Värkarna höll fortfarande i sig likadant när vi kom hem så jag tänkte att det blir nog ingen bebis idag heller då.


Vid 22-tiden gick vi och la oss och jag kände ganska snart att det här inte kommer gå. Jag hade så himla ont och låg till slut bara och skakade genom värkarna. Innan under dagen hade det fungerat ganska bra att profylax-andas och försöka slappna av under värkarna, men det gick verkligen inte längre nu. Vid 12 på natten ringde jag förlossningen igen och sa att nu åker vi in, för jag måste ha något mot smärtan om jag ska kunna vila något alls inatt. Hon sa att det var okej, men att vi nog fick räkna med att åka hem igen eftersom det fortfarande var så oregelbundet mellan värkarna.


När vi kom in till förlossningen togs vi emot av en undersköterska som kollade mitt blodtryck och sedan kom barnmorskan och skulle kolla hur mycket jag egentligen hade öppnat mig under dagen. Plötsligt sa hon - Oj, jag förstår att du hade ont hemma, vilket jättejobb du har gjort! - Eh, jaha, sa jag, hur mycket öppen är jag då?! - 9 cm! svarade hon och jag höll på att börja gråta av lättnad, jag skulle definitivt inte behöva åka hem igen, bebisen skulle komma inatt!


Jag fick komma direkt in och lägga mig på ett förlossningsrum och hon satte CTG på mig som skulle mäta bebisens hjärtljud och värkarnas styrka osv. Låg där ett tag och lyssnade och värkarna var ganska hemska denna stunden. Provade lustgasen men jag tyckte inte den hjälpte någonting så jag slängde mest iväg den under värkarna efter en stund. Nästa gång hon kände efter hur mycket öppen jag var var det 10 cm och plötsligt gick vattnet också under en värk. Satt en stund på en pilatesboll och fick massage av sambon också här någon gång för att bebisen skulle sjunka ner lite längre, och plötsligt kändes det som att någonting i mig pressade på neråt som jag vet inte vad och jag bara slängde mig över sängen och skrek. Då kom barnmorskan inspringande och bara - Ojoj, här händer det grejer! och hjälpte mig upp i sängen igen. Första krystvärken hade kommit!


En liten stund senare fick jag börja krysta vilket verkligen kändes som en befrielse när det tryckte så mycket. Men ajaj vad ont det gjorde! Efter en liten stund sa de att mina krystvärkar verkade vara för svaga och att de nog skulle behöva använda sugklocka och värkstimulerande dropp, så de förberedde för det. Hon sa att vi skulle prova under ett par värkar till och jag tryckte på allt jag bara hade. Till slut sa hon att hon såg huvudet och jag fick mer och mer kraft att trycka lite extra ju längre ut bebisen kom. Det värsta kom precis när huvudet nästan var ute och "låg kvar där" mellan två värkar. Då sa jag att jag inte kommer orka längre, men hon sa att det är bara 2 värkar kvar nu. Nehej, tänkte jag och tryckte på med mina sista krafter, och plötsligt hade jag en liten bebis på magen! Det första jag gjorde var att säga åt sambon att hämta kameran. Några minuter senare kom jag på att jag visste ju faktiskt inte vad det blev för kön, och oj vad förvånad jag blev när jag såg att det var en liten flicka :) Och oj så fin hon var! Och det som jag trodde bara var en klyscha, att det inte gör ont längre så fort de kommer upp på bröstet, var faktiskt alldeles sant! Bland det första jag sa till barnmorskan var -Det här var inte så farligt som jag trodde det skulle vara! Hon skrattade och tyckte det var en ovanlig reaktion ;) Jag hade ju verkligen väntat mig det värsta!

 

3470 gram och 50 cm, alldeles perfekt!


Vi fick ligga och mysa ett tag och hon fick äta sitt första mål mat innan det blev mackor och därefter dusch för mig och vi kom upp på BB. Och visst gjorde det lite ont när jag skulle resa mig och någon dag efter, men äsch! ;)


De första 3 dagarna här efter har varit himla mysiga, lilltjejen har sovit nästan hela tiden och bara vaknat och ätit lite. Hon sover även på nätterna än så länge förutom att hon har vaknat 2 gånger och ätit litegrann och somnat om direkt igen.

Hon är världens finaste! ♥

 
RSS 2.0