I hårdträning

Vet inte om jag kanske glömt berätta det, men på lördag är det dags för årets stora - STORA - utmaning. Jag och en arbetskamrat ska genomföra (hoppas vi i alla fall!) Kustjagaren. Därför har det tränats lite extra sista veckorna. Eller kanske inte extra, men lite annorlunda om inte annat. Dels har jag simmat litegrann senaste kanske 1½ månaden. Jag har hyfsad grund med simningen då jag tävlingssimmade fram tills jag var 14-15 år, men jag behövde fräscha upp mig lite! Sedan har jag ju sprungit litegrann hela våren, även om det blivit lite mindre än vad jag hade tänkt.
 
Nu har vi i alla fall genomfört dels ett simpass i öppet vatten samt tre stycken kombinerade swim-runpass den senaste veckan lite drygt. Min största oro inför detta har faktiskt inte tidigare varit att klara det, utan biten att simma ute på öppet vatten. Jag tycker det är jätteobehagligt att inte veta vad jag har under mig och hatar att stöta emot fiskar och sjögräs. Nu har jag ju dock skor på mig vilket gör det hela lite lättare, och den biten har faktiskt gått hyfsat när jag väl vande mig lite vid simningen.
 
Simningen känns i alla fall betydligt lättare än löpningen. Där är det bara att mala på, orkar man inte riktigt får man väl simma lite bröstsim en bit eller ta det lite lugnt. Löpningen är värre. Det är sjukt tungt att springa i våtdräkt och det är ju en bit vi ska ta oss igenom... Men, vi har inga speciellt höga krav på oss och får helt enkelt gå om vi inte orkar. Vi satsar inte direkt på att hamna på pallen om vi säger så!
 
Här syns de sträckor vi nu genomfört på träning, mellan de gula markeringarna (+ löpning tillbaka), mellan de rosa och så idag på morgonen mellan de röda.
 
Idag var jag dock fruktansvärt trött i benen efter lördagens lopp, och kommer nu löpvila ända fram till lördag. Egentligen hade jag tänkt springa något kortare snabbare pass innan, men känner att det i nuläget kommer ge mig mer att vila. Den träning jag genomför denna veckan känns inte som att den kommer ge så mycket ändå.

Kustmaran / Kristianopel Runt 2015

Igår var det dags för ett lopp för mig och Mejan (och lite andra medlemmar av släkten). Jag skulle springa milen och hade bestämt mig för att försöka att äntligen spräcka det där en-timmes-målet som jag haft ett par år nu (har ett Tjejmilen-rekord på 1.02.39). Jag kände mig inte helt på topp i benen, men lillebror hade lovat att vara farthållare till mig, så jag tänkte att det nog skulle gå ändå. När jag sprang långpass på midsommarafton förra veckan fick jag ett riktigt flow och det var riktigt skönt att springa, ville åt den känslan igår också. Men, det gick sådär får jag väl säga. Första 4-5 kilometrarna fick jag ordentligt ont i / nedaför vaderna, vilket jag brukar få ibland men inte så här mycket och dessutom brukar det släppa efter en stund. Efter ungefär 3-4 kilometer domnade dessutom fötterna. Jag såg lillebror försvinna i fjärran redan efter ett par kilometer och kände att det aldrig kommer gå. Jag fick gå ett par omgångar och även stanna och stretcha vaderna. En stund efter "vändningen" vid 5 kilometer kom lillebror springande tillbaka efter mig och jag fick personlig coachning resten av vägen in i mål. Jag var tvungen att gå ett par gånger till, och stanna och sparka foten i en stenmur för att få den att vakna till, haha. Lite bättre tempo blev det i alla fall med hjälp av honom, och in i mål sprang vi på 1.02.54. Nästan tangering av personbästa, men nöjd var jag inte. Riktigt dålig känsla genom hela loppet, och hade det känts bra tror jag att jag tagit den där timmen.
 
En high-five till barnen med förstås! Och finaste Mejan sprang med mig och hejade ända in i mål sista 50 metrarna.
 
Även Meja skulle springa igår - 900 meter. Hon var laddad innan och kom springande i full fart mot målet med ett stort leende när hon såg alla som stod och hejade.
 
 
"Mamma, det var typ 90 barn med sa kaninen. Och jag var typ tia. Det var ju superbra!" ♥

Första hänget på uteservering för sommaren

I fredags kväll bestämde vi oss för att vi inte orkade laga någon mat, och var sugna på att hänga lite på en uteservering när det väl var lite fint väder. Vi bestämde oss för Stars´n´Stripes och begav oss hemifrån en timme senare. Härligt med semester så... Lite posebilder först var ju ett måste! För barnen ;-) Meja ställer så gärna upp när det är på hennes villkor, och riktigt posar framför kameran. Haha, så söt!

 
Vi åt vitlöksbröd med aioli till att börja med, som var supergott, och till varmrätt tog jag entrecote med bakad potatis och kryddsmör/bearnaisesås. Supergott det också. Barnen valde en portion korv med bröd och pommes som de delade på (tack och lov att de ville ha samma för en gångs skull, annars är det alltid en som blir besviken) och åt som hästar, framför allt Juno.
 
 

Sussi

Mamma till Meja & Juno, gravid med beräknat 2/6-18

RSS 2.0