Förlossningsberättelse

Egentligen har jag nog lite annat att "blogga ikapp" om, men vi kör väl förlossningsberättelsen först ändå, det är ju liksom ändå det största som hänt på sistone!
 
Om ni vill läsa om lite "enklare" förlossningar så rekommenderar jag att klicka vidare i samma kategori och läsa framför allt Mejas och även Junos förlossningsberättelser i stället, då deras förlossningar var lite lättare än denna sista. Det hände inget farligt så, så inte superkänsligt, men det var tufft.
 
På kvällen fredagen den 1:a juni var vi och firade M:s syster som fyllt 25. Vi hade en trevlig kväll med god mat och fika. Jag kände av lite i magen, lite molande värk som mensvärk ungefär, och hoppades såklart att det var ett tecken på att det var på gång. Hade annars haft en hel del förvärkar den senaste veckan ungefär, men detta kändes lite annorlunda. Bebisen var ju beräknad till lördagen och jag hade ju sagt hela tiden att jag inte skulle gå över, så det var liksom lite dags om det inte skulle bli så.
 
Väl hemma kring 23 gick vi och la oss ganska direkt. M frågade om jag hade några känningar. Nej, det tyckte jag inte direkt, så jag sa att vi får nog sova en hel natt till. Efter en stund tyckte jag att jag behövde upp på toaletten direkt. När jag satt där så undrade jag varför det aldrig slutade rinna kiss? Det liksom bara fortsatte, trots att jag tyckte jag var klar för länge sedan. Det slutade i alla fall, och jag reste på mig... Det rann längs hela benen! Så lycklig jag blev när jag insåg att det var vattnet som hade gått! Det har inte gått spontant med någon av de andra, så jag har tänkt hela tiden att går vattnet så går det nog ganska fort sen. Jag gick in till M och sa att jag nog fick ändra mig angående känningarna! Tänkte att jag skulle försöka vila en stund, men när jag la mig i sängen rann det massor med vatten igen, så jag gav upp och gick och ställde mig i duschen en stund. Väl där började jag känna av lite lätta värkar, inget som var jobbigt att ta sig igenom, men ändå så att jag kände att det var riktiga värkar som jag kände tydlig början och slut på.
 
Jag ringde in till förlossningen efter duschen, mest för att meddela läget, och de sa att jag skulle ringa igen på morgonen för att få en tid om det inte hade kommit igång ordentligt av sig själv tills dess. Bad M gå och lägga sig så han skulle få lite sömn, och själv packade jag ner det sista som skulle ner i BB-väskan och la mig sedan på soffan, kopplade på TENS-apparaten som lite smärtlindring, klockade värkar och sov om vartannat. Värkarna kom med ungefär 8-10 minuters mellanrum hela natten, men ofta kom det liksom två i rad med bara någon minut mellan, och var sedan lugnt till nästa omgång.
 
På morgonen kring 06 skulle jag gå upp på toaletten, och såg då att jag hade en liten blödning. Ringde in till förlossningen igen som tyckte att det var lika bra att jag kom in på kontroll, så jag ringde hit mamma som barnvakt och så åkte vi. Tyckte det var väldigt skönt att vi hann dit innan klockan närmade sig 7 så jag slapp möta alla arbetskamrater som skulle börja jobba, hehe.
 
Väl inne fortsatte det ungefär likadant med värkarna som tidigare, med två i rad och sen lite längre paus. De funderade först på att skicka hem mig då de inte tyckte blödningen var så stor och att värkarna var så pass oregelbundna. Dock märkte jag när jag gick på toaletten att fostervattnet som fortsatte rinna en del blivit gulfärgat, och vi fick därför stanna i väntan på läkarna som skulle komma under morgonen för att ta ställning till eventuell igångsättning / påskyndande. De passade även på att dubbelkolla med ultraljud så att huvudet låg nedåt, vilket det tack och lov gjorde.
 
Tiden medan vi väntade på det var nog de längsta timmarna i mitt liv. När vi väl kommit in på rummet och varit där ett tag stannade nämligen allting av, inga värkar på över en timme och dessutom kände jag inte några fosterrörelser på hela denna tiden. Jag blev mer och mer övertygad om att någonting hade hänt och att vi skulle få åka hem utan bebis. När barnmorskan sedan kom in för att koppla ny CTG-kurva var det så otroligt skönt att höra de där hjärtljuden. Det blev även äntligen dags för undersökning (p.g.a. vattenavgången ville de inte undersöka för många gånger då det innebär infektionsrisk), och vi hoppades såklart att det skulle ha hänt mycket. Tyvärr hade det inte riktigt det, då livmodertappen var relativt omogen och jag var bara öppen 3 centimeter. De beslutade därför om igångsättning med hjälp av Cytotec, så jag fick första dosen kl. 10.30. Det började kännas ganska drygt att vara inne på förlossningen, då vi redan hade varit där ungefär lika länge som vi var inne totalt med de andra barnen.
 
Vi var ute och gick i korridoren någon vända med gåbord som stöd, jag vankade fram och tillbaka på rummet vad som kändes som en miljon gånger och satt jag en del pi sängen när CTG var kopplat och lite på stolen på rummet. Inför nästa dos Cytotec kl. 13.30 var värkarna lite mer regelbundna med ca 5 minuter mellan och någon halvtimme efter den dosen kändes det som att värkarna blev lite kraftigare och än mer regelbundna. Konstigt nog kom de fortfarande ofta två och två.
 
Klockan 15.20 var det dags för ny undersökning, och jag var då öppen 4 cm, dock med helt mogen tapp. Kändes helt hopplöst att jag bara hade öppnat mig 1 cm på flera timmar, och jag hade nu börjat få ganska rejält ont under värkarna den sista stunden. Huvudet låg fortfarande högt upp. CTG visade värkar (ofta 2 & 2) med 1-4 minuter mellan. Jag bad om att få prova lustgasen då det kändes som att jag hade mycket kvar och redan hade så pass ont. Kombinerade lustgasen med min TENS-apparat någon timme, innan jag tog bort TENS:en och övergick till bara lustgas. Lustgasen fungerade bra denna gången, jag hade fortfarande lika ont men glömde det lite lättare och fick något annat att fokusera på. Blev lättare att koppla av i pauserna mellan värkarna med. Satt nu länge på bollen med lustgasen i högsta hugg och försökte parera in värkarna, och gungade på bollen under dem.
 
 
 
Framåt 17-18 började värkarna bli riktigt jobbiga att hantera. Öppen 6 centimeter, huvudet fortfarande högt uppe, och det kändes som att det aldrig skulle vara över. Var faktiskt på väg här någon gång att be om snitt, men barnmorskan verkade så lugn så jag gjorde aldrig det. Hoppade (eller ja, krälade snarare) dock upp i sängen då jag kände att jag ville vara där nu när det var så jobbigt, klarade knappt hålla mig upprätt på bollen.
 
Vid 18.30 kände jag plötsligt under slutet av en värk att jag ville krysta, och barnmorskan kände att jag var öppen 8-9 cm. Kändes som en stor lättnad att jag äntligen kände så, då tänkte vi att nu är det snart över! Trodde vi... Hjärtljuden på bebisen gick ner lite och jag fick lägga mig på vänster sida, och då blev det bättre. Höll sig så med "vanliga" värkar med lite krystkänsla på slutet fram till 19.15 då det kom riktiga krystvärkar, och tänkte vi att nu är det i alla fall snart över. Trodde vi ja... Krystade i mitt läga på sidan, stod på knä mot sängens huvudände och provade andra sidan samt halvsittande i sängen. Ingen effekt, huvudet fortfarande högt upp. Jag kände att jag bara ville ge upp och försvinna, och undrade vad fasen som hände, de andra hade ju inte varit så svåra att få ut. Efter knappt en timme var huvudet äntligen längre ner och jag kunde känna det med handen. Hjärtljuden på bebisen gick ner emellanåt och jag var nog knappt vid medvetande den mesta tiden, dels p.g.a. smärta och dels p.g.a. lustgasen som barnmorskan rekommenderade mig att använda igen efter att jag slängt iväg den när jag skulle börja krysta. Huvudet ville fortfarande inte komma ut, hur mycket jag än tyckte att jag kämpade, och vid varje värk gled det in igen när jag tänkte att det nästan var ute. Vid 20.15 kopplade de på ett värkstimulerande dropp för att se om det skulle bättra på krystvärkarna lite då de varierade lite i styrka och två värkar efter det kom huvudet äntligen ända ut. Då kvicknade jag till i huvudet, la ifrån mig lustgasen och bad om att få vara med och ta emot bebisen när den kom, något jag hade tänkt mig i förväg. Tryckte och spände och sved något fruktansvärt, men nu visste jag i alla fall att det i princip var över, och jag började storgråta. Nästa värk kom och bebisen gled ut och jag (med viss hjälp förstås) lyfte upp den på min mage och meddelade M att han hade fel - han var nämligen tvärsäker på att det var en tredje flicka i magen :-) Vilken pers! Och vilken lättnad och lycka! Vi fick nu förklaringen till varför det varit så långdraget på slutet, han kom i djup tvärställning, vilket innebär att han inte hade roterat färdigt ner i bäckenet, utan kom med huvudet "på bredden". Rätt nöjd ändå såhär i efterhand att jag ens fick ut honom!
 
 
Ett par timmar senare när vi beundrat vår fina pojk ett tag var det dags för vägning och mätning, och han vägde in som minst i skaran på 3318 g och 50 cm lång. Så otroligt fin! Nu är familjen helt komplett ♥
 

- Förlossningsberättelse Juno

Allt började då jag natten till söndagen (den 12:e) vaknade vid halv 3-tiden av att det gjorde ont. Då jag skulle gå upp på toaletten märkte jag att det gjorde ont igen. Och igen. Blev lite stirrig då jag märkte att värkarna kom med 2½ minuts mellanrum… Satt uppe knappt en timme och kollade, de höll i sig likadant så jag väckte M och sa att vi får nog åka in. Då jag var öppen 9 cm då vi kom in med Meja vågade jag inte chansa på att stanna hemma när det var så kort mellan, även om jag klarade att andas mig genom värkarna utan några större problem. Meja lämnades hos mormor.

 

När vi kom in vid 4-tiden kollade barnmorskan hur mycket öppen jag var… 2 cm, oj vilken besvikelse! Någon cm kvar på tappen också. Tog en CTG-kurva med och värkarna hade glesat ut en del till ca 5 minuter mellan, allt såg bra ut med bebisen.  Var bara att vända hem igen och invänta att något mer hände…

 

När vi kom hem kunde jag sova någon timme till och då jag gick upp var det ca 20 minuter mellan värkarna, vilket höll i sig hela dagen. Var ju min födelsedag med, så mamma o Co. var här en runda och fikade lite och så. Framåt kvällen blev de lite tätare igen och började göra lite ondare, kom med 3-7 minuters mellanrum. Meja fick sova hos mormor direkt denna kvällen för säkerhets skull. Sent på kvällen åkte vi in igen för ny kontroll – 3 cm. Trodde jag skulle bryta ihop! 1 cm på en hel dag… CTG-kurvan såg ut ungefär som dagen innan.

 

Väl hemma återigen kunde jag sova hyfsat men vaknade väl en gång i timmen sådär av att jag fick ont. Måndagen förflöt ungefär som söndagen, tisdagen likaså. Meja fick sova hemma på natten.

 

På tisdagsförmiddagen var det dags för sista rutinbesöket hos barnmorskan. Allt såg bra ut och jag beklagade mig över hur trött jag var på att gå med värkar så länge utan att något hände. Bad henne göra en ny kontroll, och var då öppen 4-5 cm och tappen var helt utplånad. Gick därifrån lättad då det i alla fall hade hänt lite! Hon lugnade mig med att bebisen snart kommer komma och att hon nog hade varit och retat lite nu också.

 

På kvällen kände jag att det återigen började göra mer ont och värkarna kom tätare. Meja fick åka till mormor igen och vi kollade på lite film så länge jag orkade innan vi åkte inåt förlossningen igen vid 23-tiden. 5 cm… Jag höll på att börja gråta och kände det som att det aldrig skulle ta slut. Barnmorskan valde dock att behålla oss där inne för att undvika att det skulle sluta med en födsel i bilen om hon skickade hem oss igen. Hon frågade om smärtlindringsmetoder, vilket jag inte hade så mycket att säga om, och frågade om jag ville ta ett bad. Visst!

 

Låg i badet i ca 2 timmar tror jag, duschade lite på magen under värkarna och så, och nu gjorde de mer och mer ont och kom mer regelbundet – ca 3 minuter mellan – än de gjort då vi kom in. Barnmorskan märkte att jag hade mer ont och kom in med akupunkturnålar till smärtpunkter på händerna och lugnande punkt i huvudet. Ont gjorde de på händerna, men jag vet inte om det hjälpte så mycket. Kände i alla fall till slut att badet inte hjälpte mer och ville in på rummet i stället.

 

Väl inne i rummet gjordes ny kontroll, äntligen 9 cm öppen! Låg en stund i sängen och hade otroligt ont, och barnmorskan tyckte vi skulle ta hål på hinnorna för att sätta fart på det, så det gjorde vi. Satte mig sedan på pilatesbollen för att bebisen skulle komma ner den sista biten. Efter 10 minuter kände jag första krystreflexerna och sedan kom första rejäla rejäla krystvärken. Oj, vilken panik jag fick (kändes det som i alla fall). Skrek rakt ut och lyckades få fram till M att ringa på barnmorskan som nyss gått ut. Hon kom, hade bara varit och hämtat undersköterskan, och jag lyckades pressa fram att jag ville upp i sängen. Ville dock inte ställa mig upp då det kändes som att bebisen skulle ”ramla” ut då. Till slut lyckades jag i alla fall kasta mig upp i sängen och började trycka. En kvart senare hade jag en liten bebis på bröstet! Oj, vilken pers det var på slutet, men så värt det, förstås!

 

3600 gram tung och 50 cm lång. Jag som hade fått för mig att det skulle bli en jättebebis var så nöjd så ;)

- Förlossningsberättelse Meja

Lite efter klockan 6 på onsdagsmorgonen vaknade jag och kände strax därefter första värken. Jag kände direkt att det var skillnad från förvärkarna jag haft, detta gjorde ondare och det var mycket lättare att känna när de började och slutade. Vid 7-tiden började jag klocka värkarna som var ganska oregelbundna den mesta tiden, det var mellan 4 & 8 minuter mellan dem och de var ca 40 sekunder långa. Jag tog 2 alvedon och en dusch för att se om det gick över och det hjälpte litegrann precis under tiden jag duschade, men sedan var det likadant igen.


Värkarna höll i sig med ungefär samma intervaller hela dagen och verkade inte vilja bli mycket mer regelbundna. Jag hade TENS-apparaten på mig ganska stor del av förmiddagen men när det började göra mer ont tyckte jag inte den hjälpte längre, så tog av den. Det blev lite tätare mellan dem, mellan 2 & 7 minuter, de flesta dock under 5, och de varade mellan 50 sekunder och nästan 1½ minut. Vid kl 18 kände jag att nu får det vara nog att gå och ha så här ont så jag ringde in till förlossningen. De tyckte att det var alldeles för oregelbundet och långt mellan värkarna och att jag skulle avvakta lite till, det kunde hålla i sig såhär ett par dagar sa hon jag pratade med. "Oj", tänkte jag, "det här blir nog mer illa än jag trodde..." Vid ungefär 19:30 tog jag med sambon ut på en liten promenad som jag tänkte kanske kunde snabba på det lite i stället för att bara sitta ner hela dagen. Fick väl 7 värkar eller något på vägen och det var inte lätt att hålla sig upprätt under dem, men fick stödja mig på sambon. Värkarna höll fortfarande i sig likadant när vi kom hem så jag tänkte att det blir nog ingen bebis idag heller då.


Vid 22-tiden gick vi och la oss och jag kände ganska snart att det här inte kommer gå. Jag hade så himla ont och låg till slut bara och skakade genom värkarna. Innan under dagen hade det fungerat ganska bra att profylax-andas och försöka slappna av under värkarna, men det gick verkligen inte längre nu. Vid 12 på natten ringde jag förlossningen igen och sa att nu åker vi in, för jag måste ha något mot smärtan om jag ska kunna vila något alls inatt. Hon sa att det var okej, men att vi nog fick räkna med att åka hem igen eftersom det fortfarande var så oregelbundet mellan värkarna.


När vi kom in till förlossningen togs vi emot av en undersköterska som kollade mitt blodtryck och sedan kom barnmorskan och skulle kolla hur mycket jag egentligen hade öppnat mig under dagen. Plötsligt sa hon - Oj, jag förstår att du hade ont hemma, vilket jättejobb du har gjort! - Eh, jaha, sa jag, hur mycket öppen är jag då?! - 9 cm! svarade hon och jag höll på att börja gråta av lättnad, jag skulle definitivt inte behöva åka hem igen, bebisen skulle komma inatt!


Jag fick komma direkt in och lägga mig på ett förlossningsrum och hon satte CTG på mig som skulle mäta bebisens hjärtljud och värkarnas styrka osv. Låg där ett tag och lyssnade och värkarna var ganska hemska denna stunden. Provade lustgasen men jag tyckte inte den hjälpte någonting så jag slängde mest iväg den under värkarna efter en stund. Nästa gång hon kände efter hur mycket öppen jag var var det 10 cm och plötsligt gick vattnet också under en värk. Satt en stund på en pilatesboll och fick massage av sambon också här någon gång för att bebisen skulle sjunka ner lite längre, och plötsligt kändes det som att någonting i mig pressade på neråt som jag vet inte vad och jag bara slängde mig över sängen och skrek. Då kom barnmorskan inspringande och bara - Ojoj, här händer det grejer! och hjälpte mig upp i sängen igen. Första krystvärken hade kommit!


En liten stund senare fick jag börja krysta vilket verkligen kändes som en befrielse när det tryckte så mycket. Men ajaj vad ont det gjorde! Efter en liten stund sa de att mina krystvärkar verkade vara för svaga och att de nog skulle behöva använda sugklocka och värkstimulerande dropp, så de förberedde för det. Hon sa att vi skulle prova under ett par värkar till och jag tryckte på allt jag bara hade. Till slut sa hon att hon såg huvudet och jag fick mer och mer kraft att trycka lite extra ju längre ut bebisen kom. Det värsta kom precis när huvudet nästan var ute och "låg kvar där" mellan två värkar. Då sa jag att jag inte kommer orka längre, men hon sa att det är bara 2 värkar kvar nu. Nehej, tänkte jag och tryckte på med mina sista krafter, och plötsligt hade jag en liten bebis på magen! Det första jag gjorde var att säga åt sambon att hämta kameran. Några minuter senare kom jag på att jag visste ju faktiskt inte vad det blev för kön, och oj vad förvånad jag blev när jag såg att det var en liten flicka :) Och oj så fin hon var! Och det som jag trodde bara var en klyscha, att det inte gör ont längre så fort de kommer upp på bröstet, var faktiskt alldeles sant! Bland det första jag sa till barnmorskan var -Det här var inte så farligt som jag trodde det skulle vara! Hon skrattade och tyckte det var en ovanlig reaktion ;) Jag hade ju verkligen väntat mig det värsta!

 

3470 gram och 50 cm, alldeles perfekt!


Vi fick ligga och mysa ett tag och hon fick äta sitt första mål mat innan det blev mackor och därefter dusch för mig och vi kom upp på BB. Och visst gjorde det lite ont när jag skulle resa mig och någon dag efter, men äsch! ;)


De första 3 dagarna här efter har varit himla mysiga, lilltjejen har sovit nästan hela tiden och bara vaknat och ätit lite. Hon sover även på nätterna än så länge förutom att hon har vaknat 2 gånger och ätit litegrann och somnat om direkt igen.

Hon är världens finaste! ♥

 

Sussi

Mamma till Meja & Juno, gravid med beräknat 2/6-18

RSS 2.0