Nya sovrutiner

Våra barn har alltid haft svårt att komma till ro på kvällarna, och har somnat sent ända sedan de var väldigt små. Dessutom har de helst somnat hos oss i vår säng och helst inte förrän vi också lägger oss. Dels blir detta inte hållbart i längden då de måste upp tidigt vissa morgnar, och dels får vi absolut noll tid på kvällarna att förbereda morgondagen, eller helt enkelt bara mysa tillsammans i lugn och ro. 

Därför frågade jag Meja förra veckan hur hon tyckte vi skulle göra för att hon skulle vilja somna tidigare, och tillsammans kom vi överens om en ny rutin. För varje dag hon ligger i sin egen säng innan klockan 20 får hon ett klistermärke på ett papper hon gjorde i ordning på förskolan samma dag. Efter 20 stycken får hon en liten överraskning, vad det blir har vi inte bestämt ännu. Det har i alla fall hittills gått över förväntan och de flesta kvällar har hon somnat i sin egen säng och har på drygt en vecka tjänat ihop 6 stycken klistermärken :-)


Win-win liksom, lyckat för alla! 

Bamseloppet på förskolan

Även barnen sprang lopp förra veckan! Förskolans dag firades med att springa Bamseloppet, vilket båda barnen tyckte var superkul. Det var hela alltet, med nummerlappar, medaljer och så kom självaste Bamse och hälsade på efteråt för att dela ut diplom till alla duktiga barn. Jag hade förmånen att kunna stanna och titta då jag ändå "bara" skulle hem och vila efter nattjobb efteråt. 

Mitt Göteborgsvarvet 2015

Tänkte försöka skriva ihop lite om själva loppet i lördags... Förra årets lopp kan ni läsa om här.
 
Starten gick vid strax efter 15 för oss. Vid 13.30-tiden hade vi laddat upp med lite plättar och sådär till lunch, och vi kände oss redo och pigga när vi ställde oss vid vår startgrupp för att göra oss redo för start. Iväg kom vi och hamnade i en ganska bra grupp där vi kunde följa de andras tempo som kändes helt lagom. Lite mer backar än jag kom ihåg var det där i början, men det kändes ändå ganska bra och jag orkade springa på. Vid 5 kilometer - precis när man springer på första bron - kollade vi klockan och såg att vi låg till tidsmässigt precis som vi hade tänkt, 35 minuter.
 
Det rullade på och vi fortsatte hålla ett jämnt tempo och passerade 10 km på 1.09. När vi kom till 11-kilometersskylten sa jag till mamma - "Det är bara en mil kvar!", haha tro det eller ej. Men det kändes faktiskt som "bara" just då. När vi kom till andra bron (14 km) och skulle springa uppför den blev mamma tvungen att gå lite, medan jag ville fortsätta jogga, så vi kom ifrån varandra. Jag fortsatte med mitt tempo och det fortsatte att kännas bra fram tills jag var förbi Avenyn, vid ungefär 17-18 kilometer. Då började jag bli trött, men kände samtidigt att det är ju faktiskt inte så hemskt långt kvar. Jag pressade mig igenom de sista kilometrarna i ungefär samma fart och vid 20 kilometer insåg jag att jag skulle klara mitt mål om jag så skulle gå resten av vägen. Ett litet lyckorus for genom kroppen och jag "spurtade" sista kilometern. Om man nu kan kalla det spurta med drygt 6 minuter per km. Men det kändes så i alla fall! 
 
In i mål kom jag på 2.26.20, nästan 4 minuter bättre än jag hade tänkt mig och över 9 minuter bättre än förra året. Med tanke på att jag inte tränat riktigt som jag planerat i vår och faktiskt bara sprungit en riktigt lång runda (vilken bara var 13 km och inföll förra veckan) så känner jag mig ruskigt nöjd! Med mer och mer regelbunden träning inför nästa år satsar vi mot 2.15 minsann! Mamma kom för övrigt in ca 1½ minut efter mig, också otroligt nöjd.
 
 
Som ni ser väldigt jämn fart, vilket var mitt mål. Ett annat mål - som jag inte trodde jag skulle klara att genomföra - var att springa i princip hela loppet. Det gjorde jag faktiskt, med undantag för några steg vid varje vätskekontroll.
 
RSS 2.0