Jag tar tillbaka det där jag skrev förra veckan om att jag inte kände mig så gravid. Det tog ungefär en halv dag efter det förra inlägget innan den där känslan började komma... Den där less-känslan! Typ "nu räcker det". Ja, jag ska inte klaga, det är klart att jag är tacksam för graviditeten och bebisen får såklart komma precis när den vill (även om jag skulle föredra typ snart), men jag tror att de av er som har varit gravida och har gått tiden ut eller nästan tiden ut iaf vet vad jag menar!

 

Jag är stor och otymplig, har obefintlig kondition, kan inte sova normalt, är galet trött, är virrig och glömsk och jag längtar som en tok efter bebisen. Det mesta är klart nu, ska bara bädda i vaggan imorgon eller så, sen är nog allting färdigt. Eller ja, bebisens rum är inte helt klart, men det är ju ingen panik heller, och det är inte mycket kvar. Om två veckor räknas den som fullgången, så då är den väldigt välkommen! Sitter nästan och längtar efter smärtan, trots att sammandragningarna är obehagliga. Har dock inte så mycket, några enstaka om dagen. Hade betydligt mer, och dessutom onda, med Meja.