MENY
Mitt tålamod är inte alltid på topp, då vi alltid lyckas bli stressade när vi ska iväg någonstans. Att då ha en liten fisunge som springer åt alla möjliga håll, inte ska ha skor på sig och går och gömmer jackan är inte optimalt för mig. (Nu ser det inte alltid ut så förstås, men det händer!) Jag försöker ofta resonera lugnt med henne till en början, men lite för ofta blir det så att jag höjer rösten och skäller. Det hjälper säkert inte mer, men ack så svårt det är att låta bli när stress och ilska bubblar i hela kroppen.
De senaste dagarna har vi haft två lite längre bråk. Då har det dock inte varit på grund av att jag har blivit arg, utan för att hon gjort något och jag sedan försökt få henne att säga förlåt, vilket hon inte är så bra på än. Ena gången minns jag inte vad det var hon "hade gjort", och den andra gången hade hon kastat en sten i golvet hårt (tack och lov på klinkersgolvet i hallen). "Bråken" har pågått i sisådär 20 minuter innan hon har gett sig och sagt förlåt, och OJ så svårt det är att hålla sig som man har tänkt sig när skruttan försöker komma upp i knäet, kramas m.m., men vägrar säga förlåt. Till slut har hon i alla fall kommit fram med tårar i ögonen och sagt förlåt, kramats, pussats och pratat igenom vad som hänt.
En annan gång det inte är det lättaste att hålla sig lugn är när barnet i fråga är alldeles bortkopplad. Om vi till exempel sitter och äter eller gör något annat och hon börjar flamsa. Hur mycket man än försöker prata med henne går det inte överhuvudtaget att nå fram, hon är liksom helt blank. Då kan jag bli alldeles toookig!
Härliga barn, det är tur ni ger oss föräldrar något att fundera över :)
Oj oj känner så väl igen mig här!
Man försöker ju vara pedagogisk som du säger och ta det lugnt o förklara men som sagt det är ju svårt alla gånger speciellt det gånger inget når fram då tappar man ju lätt tålamodet, fast det gör ju de å ibland det är iaf skönt när man blir "sams".
Jag och Melina hade ett sådant här bråk för ngn månad sedan när hon inte fick hålla på med en sak o blev sur på mig o klappa till mig i ansiktet varpå jag faktiskt behöll lugnet o sa att så gör man inte o nu fick hon sitta på en plats tills dess att hon ville säga förlåt, hon kom o försökte kramas o sånt utan o säga förlåt men efter cirka 30-40 min så kom det till slut - man får stå på sig så de förstår när de gör fel.
LÅNGT jag skrev nu men det är lite kul när man känner igen sig:)
Kram
Känner igen mig såklart!
Jag tror ju att det är rätt nyttigt att de får se att vi också har känslor och inte alltid kan hatera allting perfekt. Snacka om bror-duktig-komplex de skulle ha annars om mamma/pappa ALDRIG blev arga eller brusade upp.
Vi har faktiskt inte haft några situationer där ett förlåt behövs eftersom hon inte testar på det sättet, utan det är jämt bara på hennes sätt (att hon ska bestämma).
Men däremot matbordet. Yepp. Där kör vi helt enkelt numera att om hon börjar flamsa/tramsa/klättra i stolen osv så får hon gå från bordet. Vi sitter där för att äta vår middag och ha trevligt. Vanligtvis är hon tilblaka inom en minut och kan sitta och äta och prata i vanlig samtalston igen... ;)
Här hemma är ordet "förlåt" inte viktigt i deras ålder förstår de inte vad det innebär det blir bara ett tomt ord! Har sett det för många gånger på jobb där barnen gör ngt dut sekunden efter slänger de ut sig "förlåt" precis som de blivit lärda och det betyder ingenting.
Så här hemma är vi arga sen när vi lugnat oss pratar vi om det och kramas eller kramas och pratar ;-). Kramen är 100 gånger mer äkta en ett framtvingat förlåt! Så tänker jag =)
Trevlig helg!
Åh det där är så svårt! OCh de kan ju verkligen driva en till vansinne...!
Jaa, dom små liven kan verkligen göra en tokig ibland ;)
5