Meja är ju ett stort fan av att springa lopp, vilket började med att hon sprang "Rödebyloppet" sommaren när hon skulle fylla 3 år - lika gammal som Juno är nu! Hon är alltid lika lycklig när hon får springa, och årets Lilla Blodomloppet var inget undantag. Hon var lite orolig förra veckan, för att hon inte hade tränat så mycket och inte ville komma sist... ;-) Jag sa att det nog inte är någon risk - och dessutom måste ju någon göra det och det spelar ju ingen roll. Vi springer ju lopp för att det är roligt!

 

Oron försvann i alla fall, och hon sken som en sol hela uppvärmningen! Kolla bara första bilden här, som jag hittade på Blodomloppssidan tagen av FotoFranzén.

 

 

Loppet gick bra också och hon såg överlycklig ut när hon kom springande på upploppet. Men det var lite långt och lite jobbigt med 800 meter tyckte hon minsann. Inte så konstigt, 800 meter är faktiskt ganska långt. Nöjd var hon i alla fall då hon kom i mål och fick medalj och en påse med diverse saker i.

 

När barnen hade åkt hem med M var det min tur. Vi hade några lag med jobbet, med några som sprang och desto fler som gick. Jag var ju sjuk hela förra veckan och kände mig fortfarande inte helt 100, trots att jag hade gjort vad jag kunde med kortisonbehandling och inhalationer. Jag bestämde mig i alla fall för att provspringa ändå, jag mådde ju inte dåligt längre utan kände mest av astman lite. Jag sprang första knappt 2 km tillsammans med en jobbarkompis som satsade på ungefär samma tid som jag, men sedan kände jag att det tog stopp och började bubbla i bröstet, så jag fick gå lite. Jag körde sedan lite intervaller under resten av loppet, sprang i hyfsad takt och gick med knappt en kilometers mellanrum en stund. Jag kom i alla fall i mål på ca 31 minuter, så det kändes helt okej med tanke på omständigheterna! Dessutom lyckades jag med bedriften att snubbla på en sten och slå upp både knä och hand (och nyaste träningsbyxorna!) med ca 700 meter kvar till mål. Kul!