Förlossningsberättelse
Egentligen har jag nog lite annat att "blogga ikapp" om, men vi kör väl förlossningsberättelsen först ändå, det är ju liksom ändå det största som hänt på sistone!
 
Om ni vill läsa om lite "enklare" förlossningar så rekommenderar jag att klicka vidare i samma kategori och läsa framför allt Mejas och även Junos förlossningsberättelser i stället, då deras förlossningar var lite lättare än denna sista. Det hände inget farligt så, så inte superkänsligt, men det var tufft.
 
På kvällen fredagen den 1:a juni var vi och firade M:s syster som fyllt 25. Vi hade en trevlig kväll med god mat och fika. Jag kände av lite i magen, lite molande värk som mensvärk ungefär, och hoppades såklart att det var ett tecken på att det var på gång. Hade annars haft en hel del förvärkar den senaste veckan ungefär, men detta kändes lite annorlunda. Bebisen var ju beräknad till lördagen och jag hade ju sagt hela tiden att jag inte skulle gå över, så det var liksom lite dags om det inte skulle bli så.
 
Väl hemma kring 23 gick vi och la oss ganska direkt. M frågade om jag hade några känningar. Nej, det tyckte jag inte direkt, så jag sa att vi får nog sova en hel natt till. Efter en stund tyckte jag att jag behövde upp på toaletten direkt. När jag satt där så undrade jag varför det aldrig slutade rinna kiss? Det liksom bara fortsatte, trots att jag tyckte jag var klar för länge sedan. Det slutade i alla fall, och jag reste på mig... Det rann längs hela benen! Så lycklig jag blev när jag insåg att det var vattnet som hade gått! Det har inte gått spontant med någon av de andra, så jag har tänkt hela tiden att går vattnet så går det nog ganska fort sen. Jag gick in till M och sa att jag nog fick ändra mig angående känningarna! Tänkte att jag skulle försöka vila en stund, men när jag la mig i sängen rann det massor med vatten igen, så jag gav upp och gick och ställde mig i duschen en stund. Väl där började jag känna av lite lätta värkar, inget som var jobbigt att ta sig igenom, men ändå så att jag kände att det var riktiga värkar som jag kände tydlig början och slut på.
 
Jag ringde in till förlossningen efter duschen, mest för att meddela läget, och de sa att jag skulle ringa igen på morgonen för att få en tid om det inte hade kommit igång ordentligt av sig själv tills dess. Bad M gå och lägga sig så han skulle få lite sömn, och själv packade jag ner det sista som skulle ner i BB-väskan och la mig sedan på soffan, kopplade på TENS-apparaten som lite smärtlindring, klockade värkar och sov om vartannat. Värkarna kom med ungefär 8-10 minuters mellanrum hela natten, men ofta kom det liksom två i rad med bara någon minut mellan, och var sedan lugnt till nästa omgång.
 
På morgonen kring 06 skulle jag gå upp på toaletten, och såg då att jag hade en liten blödning. Ringde in till förlossningen igen som tyckte att det var lika bra att jag kom in på kontroll, så jag ringde hit mamma som barnvakt och så åkte vi. Tyckte det var väldigt skönt att vi hann dit innan klockan närmade sig 7 så jag slapp möta alla arbetskamrater som skulle börja jobba, hehe.
 
Väl inne fortsatte det ungefär likadant med värkarna som tidigare, med två i rad och sen lite längre paus. De funderade först på att skicka hem mig då de inte tyckte blödningen var så stor och att värkarna var så pass oregelbundna. Dock märkte jag när jag gick på toaletten att fostervattnet som fortsatte rinna en del blivit gulfärgat, och vi fick därför stanna i väntan på läkarna som skulle komma under morgonen för att ta ställning till eventuell igångsättning / påskyndande. De passade även på att dubbelkolla med ultraljud så att huvudet låg nedåt, vilket det tack och lov gjorde.
 
Tiden medan vi väntade på det var nog de längsta timmarna i mitt liv. När vi väl kommit in på rummet och varit där ett tag stannade nämligen allting av, inga värkar på över en timme och dessutom kände jag inte några fosterrörelser på hela denna tiden. Jag blev mer och mer övertygad om att någonting hade hänt och att vi skulle få åka hem utan bebis. När barnmorskan sedan kom in för att koppla ny CTG-kurva var det så otroligt skönt att höra de där hjärtljuden. Det blev även äntligen dags för undersökning (p.g.a. vattenavgången ville de inte undersöka för många gånger då det innebär infektionsrisk), och vi hoppades såklart att det skulle ha hänt mycket. Tyvärr hade det inte riktigt det, då livmodertappen var relativt omogen och jag var bara öppen 3 centimeter. De beslutade därför om igångsättning med hjälp av Cytotec, så jag fick första dosen kl. 10.30. Det började kännas ganska drygt att vara inne på förlossningen, då vi redan hade varit där ungefär lika länge som vi var inne totalt med de andra barnen.
 
Vi var ute och gick i korridoren någon vända med gåbord som stöd, jag vankade fram och tillbaka på rummet vad som kändes som en miljon gånger och satt jag en del pi sängen när CTG var kopplat och lite på stolen på rummet. Inför nästa dos Cytotec kl. 13.30 var värkarna lite mer regelbundna med ca 5 minuter mellan och någon halvtimme efter den dosen kändes det som att värkarna blev lite kraftigare och än mer regelbundna. Konstigt nog kom de fortfarande ofta två och två.
 
Klockan 15.20 var det dags för ny undersökning, och jag var då öppen 4 cm, dock med helt mogen tapp. Kändes helt hopplöst att jag bara hade öppnat mig 1 cm på flera timmar, och jag hade nu börjat få ganska rejält ont under värkarna den sista stunden. Huvudet låg fortfarande högt upp. CTG visade värkar (ofta 2 & 2) med 1-4 minuter mellan. Jag bad om att få prova lustgasen då det kändes som att jag hade mycket kvar och redan hade så pass ont. Kombinerade lustgasen med min TENS-apparat någon timme, innan jag tog bort TENS:en och övergick till bara lustgas. Lustgasen fungerade bra denna gången, jag hade fortfarande lika ont men glömde det lite lättare och fick något annat att fokusera på. Blev lättare att koppla av i pauserna mellan värkarna med. Satt nu länge på bollen med lustgasen i högsta hugg och försökte parera in värkarna, och gungade på bollen under dem.
 
 
 
Framåt 17-18 började värkarna bli riktigt jobbiga att hantera. Öppen 6 centimeter, huvudet fortfarande högt uppe, och det kändes som att det aldrig skulle vara över. Var faktiskt på väg här någon gång att be om snitt, men barnmorskan verkade så lugn så jag gjorde aldrig det. Hoppade (eller ja, krälade snarare) dock upp i sängen då jag kände att jag ville vara där nu när det var så jobbigt, klarade knappt hålla mig upprätt på bollen.
 
Vid 18.30 kände jag plötsligt under slutet av en värk att jag ville krysta, och barnmorskan kände att jag var öppen 8-9 cm. Kändes som en stor lättnad att jag äntligen kände så, då tänkte vi att nu är det snart över! Trodde vi... Hjärtljuden på bebisen gick ner lite och jag fick lägga mig på vänster sida, och då blev det bättre. Höll sig så med "vanliga" värkar med lite krystkänsla på slutet fram till 19.15 då det kom riktiga krystvärkar, och tänkte vi att nu är det i alla fall snart över. Trodde vi ja... Krystade i mitt läga på sidan, stod på knä mot sängens huvudände och provade andra sidan samt halvsittande i sängen. Ingen effekt, huvudet fortfarande högt upp. Jag kände att jag bara ville ge upp och försvinna, och undrade vad fasen som hände, de andra hade ju inte varit så svåra att få ut. Efter knappt en timme var huvudet äntligen längre ner och jag kunde känna det med handen. Hjärtljuden på bebisen gick ner emellanåt och jag var nog knappt vid medvetande den mesta tiden, dels p.g.a. smärta och dels p.g.a. lustgasen som barnmorskan rekommenderade mig att använda igen efter att jag slängt iväg den när jag skulle börja krysta. Huvudet ville fortfarande inte komma ut, hur mycket jag än tyckte att jag kämpade, och vid varje värk gled det in igen när jag tänkte att det nästan var ute. Vid 20.15 kopplade de på ett värkstimulerande dropp för att se om det skulle bättra på krystvärkarna lite då de varierade lite i styrka och två värkar efter det kom huvudet äntligen ända ut. Då kvicknade jag till i huvudet, la ifrån mig lustgasen och bad om att få vara med och ta emot bebisen när den kom, något jag hade tänkt mig i förväg. Tryckte och spände och sved något fruktansvärt, men nu visste jag i alla fall att det i princip var över, och jag började storgråta. Nästa värk kom och bebisen gled ut och jag (med viss hjälp förstås) lyfte upp den på min mage och meddelade M att han hade fel - han var nämligen tvärsäker på att det var en tredje flicka i magen :-) Vilken pers! Och vilken lättnad och lycka! Vi fick nu förklaringen till varför det varit så långdraget på slutet, han kom i djup tvärställning, vilket innebär att han inte hade roterat färdigt ner i bäckenet, utan kom med huvudet "på bredden". Rätt nöjd ändå såhär i efterhand att jag ens fick ut honom!
 
 
Ett par timmar senare när vi beundrat vår fina pojk ett tag var det dags för vägning och mätning, och han vägde in som minst i skaran på 3318 g och 50 cm lång. Så otroligt fin! Nu är familjen helt komplett ♥
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress